Böjda toner till folkmusik

När jag började spela munspel som tonåring var jag mest intresserad av att spela blues. Jag lyssnade på min mammas gamla LP-skivor med kända stilbildare som Little Walter, Sonny Boy Williamson II, Big Walter Horton och James Cotton och försökte härma det jag hörde. Eftersom jag var ganska ihärdig lärde jag mig efter ett tag att böja toner på munspelet, en helt nödvändig teknik när man spelar blues.

Efter att jag senare började spela folkmusik har jag ofta haft nytta av att kunna lägga till de där extra tonerna i botten för att få med alla tonerna i melodin. Samtidigt märkte jag att det inte var så många andra som gjorde som jag, många valde istället att hoppa över de tonerna, ändra lite i melodin eller helt enkelt välja låtar där det inte behövdes några extra toner.

Det finns knappast något rätt eller fel här. En del av charmen med munspelet är att alla har chans att hitta sitt egna personliga spelsätt och kan lösa musikaliska problem på olika sätt.

Tips och info för den som är sugen på att börja böja toner och använda dem till att spela folkmusik

När man ska lära sig att böja toner är det väldigt bra om man vet vilken ton man siktar mot, om man kan höra den i huvudet, spela gärna samma ton på ett annat munspel eller på ett annat instrument innan du testar att böja. Man måste så klart också känna till vilka hål det över huvud taget går att böja på. Här är ett schema över vilka toner man kan få ut på ett C-munspel med hjälp av vanlig böjteknik:

(klicka på bilden för att göra den större)

På hål 1-6 böjer man på inandning och på hål 8-10 böjer man på utandning. De höga böjarna på utandning är lite svårare att få till så det kan vara bra att vänta lite med dem och först lära sig att böja i det lägre registret.

Var noga med att bara spela i ett hål, om det kommer luft till hålen bredvid blir det väldigt svårt att böja.

För att böja en ton behöver man "stämma" sin mun och hals till den ton man siktar mot. Rörelsen är nästan likadan som när man visslar olika toner.

Prova att vissla en hög ton och sedan glida ner till en så låg som möjligt. Man kan också tänka sig att man glider mellan olika vokaler, prova att säga något i stil med yy-uu-oo och samtidigt andas in genom munspelet.

Andningen är viktig för att kunna böja toner. Man behöver inte ta i hårdare med luften för att kunna böja, däremot krävs det en jämn och koncentrerad luftström.

När klangen ändras och det blir en ny, lägre ton har du hittat rätt, lyssna så att det verkligen blev den ton du var ute efter (inte för högt eller för lågt). Ett piano eller motsvarande instrument med fasta toner är perfekt för att kolla att man hittat rätt ton, det är mycket bättre att lyssna och jämnföra än att använda en stämapparat. När du hittat rätt gäller det att få musklerna att komma ihåg vilken rörelse som behövdes för just den tonen. Ett bra sätt att öva är att spela skalor eller enkla melodier där de böjda tonerna ingår.

En del påstår att det inte går att böja toner medan man tungblockerar (d.v.s. spelar med tungan mot munspelet). Det här stämmer inte alls, det går alldeles utmärkt att lära sig böja toner samtidigt som man tungblockerar. Däremot tycker många  att det är lättare att lära sig böja toner med läpp-blockering. För mig krävdes det en del jobb att ställa om till att böja med tungblockering och jag tycker fortfarande att det kan vara lite lättare att intonera när tungspetsen är fri.

 

De mest användbara böjda tonerna för svensk folkmusik

Svenska folkmusiklåtar i dur håller sig i regel inom en och samma (dur)skala.  Därför är de mest användbara böjda tonerna de som "saknas" i durskalan i den lägsta oktaven. Dessa är de fjärde och sjätte tonerna i skalan (F och A på ett C-spel) och går att komma åt genom att böja ner ett helt tonsteg på hål 2 respektive 3.

(klicka på bilden för att göra den större)

Så här låter en komplett durskala i den lägsta oktaven:

 

På ett harmoniskt moll-munspel kan man också böja toner. Här kan det vara väldigt användbart att lära sig böja ner hål tre ett halvt tonsteg, då spelar man den lilla sjuan (septimen) i skalan, en ton som finns med i många moll-låtar.

Här är ett exempel på en låt där den tonen används:

Systerpolska nr. 1, efter Timas Hans Hansson, Ore, Dalarna

Här spelar jag på ett G-mollmunspel (Harmonic minor). I andra reprisens andra respektive sjätte takt ska det vara ett F istället för ett F#, F:et spelar jag genom att böja på hål 3. Här finns noter till låten.

Här kommer andra reprisen lite långsammare:

Ett annat sätt att spela samma fras är att spela första halvan av andra reprisen på ett Bb-munspel och sedan byta tillbaka till ett Gm-spel. Men har man inte med sig ett Bb-spel eller om man vill slippa byta så är det smidigt att kunna spela både F# och F.

På moll-munspelet har man också nytta av att kunna spela de fjärde och sjätte tonerna i skalan. Precis som på dur-munspelet kommer man åt dem genom att böja ner ett helt tonsteg på hål 2 respektive 3.

(klicka på bilden för att göra den större)

Genom att böja toner på ett moll-munspel kan man spela många olika mollskalor i den lägsta oktaven (På ett Am-spel):

Harmonisk mollskala:

Ren mollskala:

Dorisk mollskala:

Melodisk mollskala:

 

Är det verkligen värt besväret?

Att lära sig böja toner som är någorlunda rena tar tid och kan bitvis kännas krångligt eller motigt, men det ger mycket utdelning när man väl har lärt sig det. Man slipper fundera så mycket över ”toner som saknas” och lär sig fler sätt att uttrycka sig på instrumentet. Kan man böja toner i det lägre registret kan man också börja spela i andra positionen (eller ”Cross Harp” som det också kallas), med hål 2 in som grundton i skalan. Den här positionen passar utmärkt för många olika musikstilar som blues, country och amerikansk folkmusik för att bara nämna några.

Jag tycker absolut att det är värt besväret att lära sig böja toner på munspel. Det är inte bara användbart utan också väldigt roligt när man väl fått kläm på det!

 

7 mar 2016