Blogg

Böjda toner till folkmusik

7 mar 2016

När jag började spela munspel som tonåring var jag mest intresserad av att spela blues. Jag lyssnade på min mammas gamla LP-skivor med kända stilbildare som Little Walter, Sonny Boy Williamson II, Big Walter Horton och James Cotton och försökte härma det jag hörde. Eftersom jag var ganska ihärdig lärde jag mig efter ett tag att böja toner på munspelet, en helt nödvändig teknik när man spelar blues.

Efter att jag senare började spela folkmusik har jag ofta haft nytta av att kunna lägga till de där extra tonerna i botten för att få med alla tonerna i melodin. Samtidigt märkte jag att det inte var så många andra som gjorde som jag, många valde istället att hoppa över de tonerna, ändra lite i melodin eller helt enkelt välja låtar där det inte behövdes några extra toner.

Det finns knappast något rätt eller fel här. En del av charmen med munspelet är att alla har chans att hitta sitt egna personliga spelsätt och kan lösa musikaliska problem på olika sätt.

Tips och info för den som är sugen på att börja böja toner och använda dem till att spela folkmusik

När man ska lära sig att böja toner är det väldigt bra om man vet vilken ton man siktar mot, om man kan höra den i huvudet, spela gärna samma ton på ett annat munspel eller på ett annat instrument innan du testar att böja. Man måste så klart också känna till vilka hål det över huvud taget går att böja på. Här är ett schema över vilka toner man kan få ut på ett C-munspel med hjälp av vanlig böjteknik:

(klicka på bilden för att göra den större)

På hål 1-6 böjer man på inandning och på hål 8-10 böjer man på utandning. De höga böjarna på utandning är lite svårare att få till så det kan vara bra att vänta lite med dem och först lära sig att böja i det lägre registret.

Var noga med att bara spela i ett hål, om det kommer luft till hålen bredvid blir det väldigt svårt att böja.

För att böja en ton behöver man "stämma" sin mun och hals till den ton man siktar mot. Rörelsen är nästan likadan som när man visslar olika toner.

Prova att vissla en hög ton och sedan glida ner till en så låg som möjligt. Man kan också tänka sig att man glider mellan olika vokaler, prova att säga något i stil med yy-uu-oo och samtidigt andas in genom munspelet.

Andningen är viktig för att kunna böja toner. Man behöver inte ta i hårdare med luften för att kunna böja, däremot krävs det en jämn och koncentrerad luftström.

När klangen ändras och det blir en ny, lägre ton har du hittat rätt, lyssna så att det verkligen blev den ton du var ute efter (inte för högt eller för lågt). Ett piano eller motsvarande instrument med fasta toner är perfekt för att kolla att man hittat rätt ton, det är mycket bättre att lyssna och jämnföra än att använda en stämapparat. När du hittat rätt gäller det att få musklerna att komma ihåg vilken rörelse som behövdes för just den tonen. Ett bra sätt att öva är att spela skalor eller enkla melodier där de böjda tonerna ingår.

En del påstår att det inte går att böja toner medan man tungblockerar (d.v.s. spelar med tungan mot munspelet). Det här stämmer inte alls, det går alldeles utmärkt att lära sig böja toner samtidigt som man tungblockerar. Däremot tycker många  att det är lättare att lära sig böja toner med läpp-blockering. För mig krävdes det en del jobb att ställa om till att böja med tungblockering och jag tycker fortfarande att det kan vara lite lättare att intonera när tungspetsen är fri.

 

De mest användbara böjda tonerna för svensk folkmusik

Svenska folkmusiklåtar i dur håller sig i regel inom en och samma (dur)skala.  Därför är de mest användbara böjda tonerna de som "saknas" i durskalan i den lägsta oktaven. Dessa är de fjärde och sjätte tonerna i skalan (F och A på ett C-spel) och går att komma åt genom att böja ner ett helt tonsteg på hål 2 respektive 3.

(klicka på bilden för att göra den större)

Så här låter en komplett durskala i den lägsta oktaven:

 

På ett harmoniskt moll-munspel kan man också böja toner. Här kan det vara väldigt användbart att lära sig böja ner hål tre ett halvt tonsteg, då spelar man den lilla sjuan (septimen) i skalan, en ton som finns med i många moll-låtar.

Här är ett exempel på en låt där den tonen används:

Systerpolska nr. 1, efter Timas Hans Hansson, Ore, Dalarna

Här spelar jag på ett G-mollmunspel (Harmonic minor). I andra reprisens andra respektive sjätte takt ska det vara ett F istället för ett F#, F:et spelar jag genom att böja på hål 3. Här finns noter till låten.

Här kommer andra reprisen lite långsammare:

Ett annat sätt att spela samma fras är att spela första halvan av andra reprisen på ett Bb-munspel och sedan byta tillbaka till ett Gm-spel. Men har man inte med sig ett Bb-spel eller om man vill slippa byta så är det smidigt att kunna spela både F# och F.

På moll-munspelet har man också nytta av att kunna spela de fjärde och sjätte tonerna i skalan. Precis som på dur-munspelet kommer man åt dem genom att böja ner ett helt tonsteg på hål 2 respektive 3.

(klicka på bilden för att göra den större)

Genom att böja toner på ett moll-munspel kan man spela många olika mollskalor i den lägsta oktaven (På ett Am-spel):

Harmonisk mollskala:

Ren mollskala:

Dorisk mollskala:

Melodisk mollskala:

 

Är det verkligen värt besväret?

Att lära sig böja toner som är någorlunda rena tar tid och kan bitvis kännas krångligt eller motigt, men det ger mycket utdelning när man väl har lärt sig det. Man slipper fundera så mycket över ”toner som saknas” och lär sig fler sätt att uttrycka sig på instrumentet. Kan man böja toner i det lägre registret kan man också börja spela i andra positionen (eller ”Cross Harp” som det också kallas), med hål 2 in som grundton i skalan. Den här positionen passar utmärkt för många olika musikstilar som blues, country och amerikansk folkmusik för att bara nämna några.

Jag tycker absolut att det är värt besväret att lära sig böja toner på munspel. Det är inte bara användbart utan också väldigt roligt när man väl fått kläm på det!

 

Att spela stämmor med sig själv del 3

29 dec 2015

Det här är tredje delen i en liten serie om olika sätt att spela flerstämmigt på munspel.

 I del två skrev jag om hur man kan spela oktaver och andra större intervall genom att använda tungblockering. Då blockerade vi de två mittersta hålen av fyra. Nu ska vi titta på hur man kan göra sin delade ambis bredare för att få fram fler tonkombinationer.

Oktaver på inandning
I förra avsnittet såg vi att man kunde spela en oktav genom att spela 1+4 in. Men det finns faktiskt fler möjligheter att spela oktaver på inandning. För att göra det behöver man bredda sin delade ambis så att läpparna sträcker sig över fem hål och tungan blockerar tre hål i mitten. Testa först att spela 3+7 in, gärna på ett munspel i en lägre tonart, t.ex. G.

Det är lättare att göra en bred öppning om man kan få in munspelet långt in i munnen. Man kan tänka sig att man ska ta en stor tugga av munspelet. Man kan också prova att gäspa ordentligt och samtidigt stoppa in munspelet djupt in i munnen. Med lite träning kan man lära sig att snabbt hitta till den här positionen och då kan man spela oktaver på 3+7 in, 4+8 in, 5+9 in och 6+10 in.

Lägger vi ihop det med oktavintervallen vi lärde oss tidigare har vi alltså nu sammanlagt 12 olika möjligheter att spela oktaver.


(G-munspel)

Det krävs en hel del träning för att snabbt kunna justera sin ambis samtidigt som man byter mellan in- och utandning. En bra övning är att långsamt spela de första fem tonerna i durskalan uppåt och neråt.
4+7↑, 4+8↓, 5+8↑, 5+9↓, 6+9↑, 5+9↓, 5+8↑, 4+8↓, 4+7↑


(G-munspel)

Andra intervall
När man vant sig att blockera de tre mittersta tonerna av fem kan finns det förstås andra intervall än oktaver som man kan spela. En kombination som jag tycker blir fin är en oktav plus en ters, det får man genom att spela 1+5 ut, 4+8 ut eller 2+6 in. Spelar man 3+7 ut blir det en oktav plus en kvint, det kan ge väldigt speciella och starka övertoner om man har ett välstämt munspel.

Genom att testa och experimentera kan man hitta olika ställen i låtar och melodier där det kan passa att använda oktaver eller andra intervall. Det enda som sätter gränser för vilka toner på munspelet som kan kombineras med varandra är riktningen på luften!

 

Att spela stämmor med sig själv del 2

17 dec 2015

Det här är andra delen i en liten serie om olika sätt att spela flerstämmigt på munspel.

I del ett skrev jag om hur man kan spela stämtoner genom att lägga till ett extra hål intill meloditonen. Nu ska vi titta på att annat sätt att spela två toner samtidigt: Att använda tungblockering för att spela i höger och vänster mungipa samtidigt! Med hjälp av den här tekniken kan man spela större intervall som oktaver, septimer och sexter. Bluesmunspelare använder ofta den här tekniken men den är inte lika vanlig bland folkmusiker.

Så här går det till
Har man aldrig gjort det här förut kan det behövas lite experimenterande innan man hittar den rätta positionen för tungan och läpparna. Ge inte upp för snabbt även om det känns ovant!

Börja med att öppna munnen ganska brett och spela hål 1, 2, 3 och 4 ut, lyssna så att alla fyra tonerna är med. Placera långsamt tungspetsen så att den täcker hålen i mitten, d.v.s. hål 2 och 3, det spelar ingen roll om du använder spetsen ovan- eller undersidan av tungan, välj det som känns mest bekvämt. Om du har träffat rätt så ska det bli en oktav, alltså samma ton fast i olika register. Det blir en fylligare klang som påminner lite om ett dragspel.

Så här låter det på ett C-munspel.

Nästa steg är att byta riktning på luften och spela 1 och 4 in, det blir också en oktav.

När man vant sig vid att hålla munnen och tungan i rätt läge kan man börja flytta runt hela paketet uppåt och neråt. När man andas ut får man alltid en oktav oavsett var man befinner sig. På inandnig får man olika intervall beroende på vilka hål man spelar: 1+4 blir en oktav, 2+5 blir en liten septima, 3+6 och 7+10 blir stora septimer och 4+7, 5+8 och 6+9 blir en rena sexter.

De olika intervallen kan vara intressanta att känna till men det kan vara mycket att hålla reda på medan man spelar. Egentligen räcker det att vara lyhörd och anpassa sig till vad man hör. Prova att spela igenom alla för att lyssna på hur de låter och hur de känns att spela. De olika septimerna (2+5, 3+6 och 7+10) är mer instabila medan sexterna har en stadigare och mer ”harmonisk” klang.

Ligger man i och tränar kan man lära sig att spela hela melodier med den här typen av delad ambis, då blir det en blandning mellan parallella oktaver, sexter och septimer. Melodin spelas i höger mungipa medan den vänstra följer med och skapar en basstämma. Det här fungerar förstås olika bra för olika melodier, i de flesta fall vill man undvika att ligga kvar länge på 2+5 in eller 3+6 in eftersom de har en så instabil klang, men är de bara med som korta genomgångstoner gör det inget.

Här är ett exempel på hur det kan låta att spela en hel låt med delad ambis:

Slängpolska efter Byss-Calle (G-dur)

Här är det så mycket parallella oktaver att det snarare bör ses som en effekt än som en riktig understämma. Notera att basstämman försvinner när melodin går under hål 4, till exempel i takt fyra, där kan man med fördel byta och spela ett ackord istället.

Det krävs ganska mycket övning för att verkligen få kläm på den här tekniken – räkna med träningsverk i käken och läpparna om du inte provat på det här förut – men när det väl lossnat är det en väldigt rolig teknik som ger munspelet en fylligare och mer ”basig” klang.

En ytterligare fördel med att lära sig spela oktaver är att man kan använda dem för att testa hur välstämt ett munspel är. Om oktaven inte är helt ren hörs det tydliga svängningar. Ibland går det att få bort svängningarna genom att spela starkare eller svagare men i andra fall betyder det att det är dags att stämma eller reparera munspelet. Att få helt rena oktaver i alla lägen är dock nästan omöjligt eftersom faktorer som temperatur, luftstyrka och hur mycket fukt som lagt sig på tungorna kan påverka stämningen åt olika håll.

Att spela stämmor med sig själv del 1

14 dec 2015

Det här är första delen i en liten serie om olika sätt att spela flerstämmigt på munspel.

Hela den här artikeln handlar om spel i första positionen (att man spelar i samma tonart som munspelet är stämt i).

Alla som någon gång varit nybörjare på munspel vet hur mycket jobb som krävs för att lära sig spela en ton i taget – Innan man tränat upp sig ordentligt är det svårt att undvika att en och annan oönskad extra ton från hålet bredvid slinker med. Samtidigt har de flesta nog också märkt att det inte gör så mycket att en och annan extra ton åker med, det låter inte sällan extra fint och fylligt att spela flera toner på en gång.

Det här beror på hur den vanliga så kallade Richter-stämningen är konstruerad. Tanken med Richter-stämningen är att du ska kunna lägga till några hål under varje meloditon för att få ett ackord som passar till den tonen. Namnet ”harmonika” (jmf. tyskans harmonika och engelska harmonica) syftar på hur tonerna på munspelet bildar harmonier.

Utandningstonerna på ett vanligt munspel består av samma durackord staplat hela vägen från hål 1 ända upp till hål 10. Det här ackordet råkar vara tonikan, det vanligaste och mest grundläggande ackordet i en dur-melodi, i C-dur är det ett C-durackord, i G-dur ett G o.s.v. På inandnings-sidan är det lite mer komplicerat men vi har ändå dominanten (det andra vanligaste och viktigaste ackordet, i C är det ett G-durackord) strategiskt placerat i botten (hål 1-5). Det är det här som gör att ackorden så ofta passar in när man spelar med tungkomp (eller tungbas).

Två hål i taget
Ett enkelt men väldigt effektivt sätt att lägga till en stämma till en melodi är att spela i två hål samtidigt. I många fall går det också bra att lägga till ännu fler hål men genom att begränsa sig till att spela två hål får stämman mer finess och chansen är större att det man spelar passar till harmoniken. Man breddar alltså öppningen mellan läpparna (eller mellan tungan och läppen) så att två hål öppnas samtidigt. Stämman hamnar i det hål som ligger under (till vänster om) meloditonen. Det här fungerar förvånansvärt bra till melodier med enkel harmonik.

Så här låter ”Nu grönskar det” med en understämma

Analyserar man det här exemplet ser man att understämman faktiskt följer med ganska bra i harmoniken även där det ska vara ett subdominantackord, ett ackord som inte finns utlagt på munspelet på samma sätt som tonikan och dominanten.

Ett annat bra exempel på en låt där man kan göra så här är ”Oh! Susanna” – en av de allra vanligaste nybörjarmelodierna för munspel.

Man behöver inte ha några avancerade kunskaper i musikteori för att klara av det här, det går ju så att säga av sig självt. Däremot är det viktigt att man lyssnar ordentligt så att man vet när det inte längre passar att lägga till ett extra hål.

Så länge man håller sig till att bara spela två hål åt gången finns det bara tre saker att tänka på:

1. Ta det försiktigt om någon annan kompar
Att två toner låter fint tillsammans är ingen garanti för att de båda passar ihop med vad andra spelar. Om någon som kompar  spelar ett annat ackord än Tonikan eller Dominanten finns det alltid en risk att ”understämman” skär sig med någon ackordton.  Om man spelar med andra bör man därför lyssna mycket och vara lite mer försiktig med att lägga på extra toner.

Det här gäller i viss mån också när man spelar själv. Ju mer komplicerad harmonik en låt har desto större är risken att stämman inte riktigt följer med i ackordbytena.

2. Akta dig för 6 och 7 in

Avståndet mellan hål 6 och sju in är bara en liten sekund (en halvton), det är ett väldigt trångt och dissonant intervall som man till varje pris bör undvika att lägga in i den här sortens spel.

Lyssna på exemplet så förstår ni vad jag menar:

För att undvika det här gäller det att snabbt justera sin ambis (munnens position) till att bara spela i ett hål så fort hål sju in är med i melodin. Hoppar man mycket fram och tillbaka mellan 7 in och andra toner är det ofta bäst att spela hela passagen med ett hål i taget.

3. Var noga med artikulationen
När man spelar stämmor på det här viset och samtidigt rör sig i sidled i samma andningsriktning, alltså om melodin till exempel hoppar från hål 6 ut till hål 5 ut vidare till hål 4 ut, är risken stor att allt låter väldigt ”grötigt”, att man inte längre hör vad som är över- och vad som är understämma och att rytmen blir otydlig. Ett sätt att undvika det här är att alltid stöta till med tungan som om man säger ”ta-ta-ta” varje gång man gör en sådan rörelse i sidled. För en del melodier eller fraser räcker det inte till att artikulera, då kan det vara en bättre idé att nöja sig med att spela en ton i taget.

Sammanfattning
Att experimentera med stämmor genom att spela två hål i taget är ett bra sätt att lära sig att hitta på instrumentet och att få bättre kontroll över vilka hål som är öppna och vilka som är blockerade. Men tänk på att vara så medveten som möjligt och att vara beredd på att ta bort stämman så fort den förstör mer än vad den tillför.

Framför allt är det här en fin effekt som kan ge variation och liva upp många melodier!

 

Välkommen!

8 dec 2015

Hej och välkommen till min blogg!

Här kommer jag att skriva om allt möjligt som har med musik och munspel att göra.

Munspel är ett ganska personligt instrument och alla har sitt eget sätt att spela. Det är inte alltid så lätt att lära sig av att lyssna på hur andra gör. Jag ska försöka mig på att beskriva lite hur jag själv gör när jag spelar och vilka tekniker jag använder.

Tanken är att jag ska skriva om sådant jag själv fått lägga ner mycket jobb på och som jag gärna hade läst om när jag kom igång och spelade. Förhoppningsvis finns det andra som kan ha nytta av sådana texter. Det är inte direkt något överskott av information på nätet om hur man kan spela svensk folkmusik på munspel, speciellt inte på en lite mer avancerad nivå. Mitt mål är att fylla lite av det tomrummet genom den här bloggen.

Hör gärna av dig till mig om du har några tankar, kommentarer eller önskemål om vad jag ska skriva om.

Vi ses!

/Erland