Att spela stämmor med sig själv del 1

Det här är första delen i en liten serie om olika sätt att spela flerstämmigt på munspel.

Hela den här artikeln handlar om spel i första positionen (att man spelar i samma tonart som munspelet är stämt i).

Alla som någon gång varit nybörjare på munspel vet hur mycket jobb som krävs för att lära sig spela en ton i taget – Innan man tränat upp sig ordentligt är det svårt att undvika att en och annan oönskad extra ton från hålet bredvid slinker med. Samtidigt har de flesta nog också märkt att det inte gör så mycket att en och annan extra ton åker med, det låter inte sällan extra fint och fylligt att spela flera toner på en gång.

Det här beror på hur den vanliga så kallade Richter-stämningen är konstruerad. Tanken med Richter-stämningen är att du ska kunna lägga till några hål under varje meloditon för att få ett ackord som passar till den tonen. Namnet ”harmonika” (jmf. tyskans harmonika och engelska harmonica) syftar på hur tonerna på munspelet bildar harmonier.

Utandningstonerna på ett vanligt munspel består av samma durackord staplat hela vägen från hål 1 ända upp till hål 10. Det här ackordet råkar vara tonikan, det vanligaste och mest grundläggande ackordet i en dur-melodi, i C-dur är det ett C-durackord, i G-dur ett G o.s.v. På inandnings-sidan är det lite mer komplicerat men vi har ändå dominanten (det andra vanligaste och viktigaste ackordet, i C är det ett G-durackord) strategiskt placerat i botten (hål 1-5). Det är det här som gör att ackorden så ofta passar in när man spelar med tungkomp (eller tungbas).

Två hål i taget
Ett enkelt men väldigt effektivt sätt att lägga till en stämma till en melodi är att spela i två hål samtidigt. I många fall går det också bra att lägga till ännu fler hål men genom att begränsa sig till att spela två hål får stämman mer finess och chansen är större att det man spelar passar till harmoniken. Man breddar alltså öppningen mellan läpparna (eller mellan tungan och läppen) så att två hål öppnas samtidigt. Stämman hamnar i det hål som ligger under (till vänster om) meloditonen. Det här fungerar förvånansvärt bra till melodier med enkel harmonik.

Så här låter ”Nu grönskar det” med en understämma

Analyserar man det här exemplet ser man att understämman faktiskt följer med ganska bra i harmoniken även där det ska vara ett subdominantackord, ett ackord som inte finns utlagt på munspelet på samma sätt som tonikan och dominanten.

Ett annat bra exempel på en låt där man kan göra så här är ”Oh! Susanna” – en av de allra vanligaste nybörjarmelodierna för munspel.

Man behöver inte ha några avancerade kunskaper i musikteori för att klara av det här, det går ju så att säga av sig självt. Däremot är det viktigt att man lyssnar ordentligt så att man vet när det inte längre passar att lägga till ett extra hål.

Så länge man håller sig till att bara spela två hål åt gången finns det bara tre saker att tänka på:

1. Ta det försiktigt om någon annan kompar
Att två toner låter fint tillsammans är ingen garanti för att de båda passar ihop med vad andra spelar. Om någon som kompar  spelar ett annat ackord än Tonikan eller Dominanten finns det alltid en risk att ”understämman” skär sig med någon ackordton.  Om man spelar med andra bör man därför lyssna mycket och vara lite mer försiktig med att lägga på extra toner.

Det här gäller i viss mån också när man spelar själv. Ju mer komplicerad harmonik en låt har desto större är risken att stämman inte riktigt följer med i ackordbytena.

2. Akta dig för 6 och 7 in

Avståndet mellan hål 6 och sju in är bara en liten sekund (en halvton), det är ett väldigt trångt och dissonant intervall som man till varje pris bör undvika att lägga in i den här sortens spel.

Lyssna på exemplet så förstår ni vad jag menar:

För att undvika det här gäller det att snabbt justera sin ambis (munnens position) till att bara spela i ett hål så fort hål sju in är med i melodin. Hoppar man mycket fram och tillbaka mellan 7 in och andra toner är det ofta bäst att spela hela passagen med ett hål i taget.

3. Var noga med artikulationen
När man spelar stämmor på det här viset och samtidigt rör sig i sidled i samma andningsriktning, alltså om melodin till exempel hoppar från hål 6 ut till hål 5 ut vidare till hål 4 ut, är risken stor att allt låter väldigt ”grötigt”, att man inte längre hör vad som är över- och vad som är understämma och att rytmen blir otydlig. Ett sätt att undvika det här är att alltid stöta till med tungan som om man säger ”ta-ta-ta” varje gång man gör en sådan rörelse i sidled. För en del melodier eller fraser räcker det inte till att artikulera, då kan det vara en bättre idé att nöja sig med att spela en ton i taget.

Sammanfattning
Att experimentera med stämmor genom att spela två hål i taget är ett bra sätt att lära sig att hitta på instrumentet och att få bättre kontroll över vilka hål som är öppna och vilka som är blockerade. Men tänk på att vara så medveten som möjligt och att vara beredd på att ta bort stämman så fort den förstör mer än vad den tillför.

Framför allt är det här en fin effekt som kan ge variation och liva upp många melodier!

 

14 dec 2015